Krönika: Ett hårt uppvaknande i svensk hockey?

Svensk hockey har, liksom idrotten i stort, varit demokratisk sedan 1900-talets början. Det är något att vara stolt över. Det finns bara ett problem: det är en sanning med modifikation. Och hockeyn kan stå inför ett hårt uppvaknande om man inte agerar medvetet nu.

Enable Sverige är en liten, självständig organisation som främst arbetar runt fotbollen, men allt mer engagerat oss kring svensk hockey. Ett av våra arbetsområden är governance inom idrotten. Arbetet är idéburet och en av våra nio centrala ståndpunkter är att vi är för en demokratisk idrott.

Vi är här för att förmedla en framtidsspaning till svensk hockey:

Vi tror hockeyns medlemsbas är på väg att resa sig ur en lång passivitet – något som bör ses som positivt i en demokratisk hockeyrörelse. Men det kan innebära utmaningar. Dagens makthavare inom hockeyn behöver därför arbeta medvetet både med sig själva och sina medlemmar framöver. Alternativet kan vara eskalerande friktion och över tid konflikt.

Sannolikt finns en del att lära av att titta på vad fotbollen gått igenom.

Några ord om demokrati

Demokrati är inte bara en organisationsform som ger folk rätt att delta i beslutsfattande. Det är i första hand en idé. Det är tron på att vi fattar bäst beslut om alla får tillgång till samma information, rätt att delta i diskussion på lika villkor och samma möjlighet att delta i beslutfattande.

Det betyder att demokrati handlar om kultur lika mycket som struktur. Alla, både makthavare och medlemmar, behöver leva demokratins ideal för att den ska fungera.

Bristande demokratisk kultur i svensk idrott

Svensk idrott har varit demokratiskt organiserad sedan förra seklets början. Men det betyder inte att dess kultur varit demokratisk. Sedan tidigt 1900-tal har stora delar av rörelsen varit patriarkal; den har styrts av ”hövdingar” – ofta herrar med stor personlig makt, men ibland med ett betydande avstånd till medlemsbasen. Medlemmarna i sin tur har accepterat en jämförelsevis passiv roll.

Risken är att den här typen av kultur fostrar en självtillräcklighet bland makthavarna. ”Vi kan det här. Vi vet vad rörelsen behöver. Vi vet bäst.” 

Det där är nog inte ovanligt. Men – om förtroendevalda ser sina medlemmar på det viset, vems frågor driver de i så fall? Självtillräckligheten blir ett demokratiproblem.

Paradigmskifte inom fotbollen 2010–2011: en lärdom för hockeyn

Kulmen för denna kultur i svensk idrott kan dateras: den nåddes rimligen inför Riksidrottsförbundets (RF) stämma 2009, då styrelserna i Svenska Fotbollförbundet (SvFF) och Svenska Ishockeyförbundet (SIF) motionerade om att häva den så kallade 51%-regeln. Denna reglerar att svensk idrott är demokratiskt styrd. Man ville alltså avveckla möjligheten för svensk idrotts medlemmar att delta i beslutfattandet. Och man skickade in motionen utan att först fråga medlemmarna.

För att göra en lång historia kort: det blev ett jävla liv. En oerhört infekterad konflikt rasade 2009–2013.

2009 stoppades motionen av ett internbråk i SvFF:s ledningsskikt, men två år senare var de interna motståndarna borta. Då kom en motmobilisering från fotbollens gräsrötter.

I decennier hade fotbollens medlemsbas varit passiv i avgörande frågor. Många visste inte vad 51%-regeln var och knappt hur medlemsdemokratin fungerade. Men med den allt mer mogna och välorganiserade supportersubkulturen som bas mobiliserade man nu. Våren 2011 läste man in sig på stadgar, regelverk och praxis. Det folkbildades om demokratisystemet och sakfrågan. Det manades till motstånd. Banderollmanifestationer förekom på varenda fotbollsläktare, men även inom hockeyn och i något fall bandyn. Medlemsbeslut började fattas i föreningar om att de skulle försvara demokratin på RF-nivå. Det knöts allianser med andra aktörer inom idrottsrörelsen.

På Riksidrottsmötet i Uppsala 2011, då frågan åter var uppe efter att fotbollen och hockeyn drivit den vidare, blev det remi. En ny utredning, därefter skulle frågan avgöras i Luleå 2013.

Men 2013 var den demokratiska medvetenheten väckt. Avregleringsmotståndarna var mobiliserade och redo. En lång rad motioner på fotbollens föreningsnivå tvingade SvFF att byta fot och försvara demokratiregeln. Och allianserna inom RF-pyramiden var på plats och kunde återuppväckas. Redan innan Riksidrottsmötet i Luleå hade så många röstberättigade aktörer uttalat sig för försvar av demokratin, att frågan i praktiken var avgjord.

Poängen är att när anden släppts ur flaskan, så går den inte att stoppa tillbaka. Idag agerar fotbollens medlemmar organiserat i en mängd frågor. Och de reagerar illa på försök till marginalisering.

Konflikt som katalysator för medvetenhet

Här finns en lärdom för dagens makthavare inom svensk hockey:

Fotbollens medlemsbas vaknade efter lång passivitet, till följd av den ilska som förbundsstyrelsens arrogans väckte när man försökte avreglera demokratin utan förankring i rörelsen. Att fotbollens medlemmar reagerade hårdare än hockeyn, beror sannolikt på kulturskillnader mellan de båda idrotterna – vi resonerade om det i en artikel om Leksands uppmärksammade diskussioner om speglad styrelse 2023.

Poängen är att konflikt kan fungera som katalysator för medvetenhet, mobilisering och aktivism. Och när Enable Sverige följer hockeyn, så ser vi tendenser till det här på bred front.

Friktionsytor inom hockeyn?

Vilka friktionsytor, som skulle kunna leda till konflikt, tycker vi oss då se i svensk hockey? Två teman:

För det första tycker vi oss se en kulturell spänning inom hockeyn, som har potential att bli allt mer infekterad. Svensk hockey har en traditionell lutning mot NHL, med kommersiellt fokus, NHL-inspirerade ligavärden, loggor och smeknamn på föreningarna, strömlinjeformade webbplattformar. Detta tycks dock utmanas av ett uppvaknande supporterskap, drivet av den svenska (och europeiska) idrottens traditioner av lokal förankring och unik klubbidentitet.

Exempel på de här spänningarna kan vi se i Leksands diskussioner om speglad styrelse (som nämnt ovan), där konflikten kan tolkas som olika syn på vilka värden som ska betonas i styrningen av föreningen. Ett annat exempel är det uppmärksammade bråket kring Frölundas klubbemblem för några år sedan. Uppenbarligen misslyckades man med att förankra första förslaget på ny logga i medlemsbasens syn på sin förenings identitet. 

Notera att detta i grunden handlar om en intressekonflikt kring hur svensk hockey ska styras; vilka värden ska stå i centrum? Vad är bäst för hockeyrörelsen?

För det andra finns en eskalerande spänning kring säkerhetsfrågorna och hur ett växande subkulturellt supporterskap runt hockeyn ska mötas; med repressiv kraft eller som en legitim intressent runt hockeyn?

Tydligast har detta synts i samband med att pyroteknikfrågan blivit hetare runt hockeyn efter pandemin. Flaggförbud, tömda arenor och omvisitationer av läktarsektioner för jämförelsevis små pyroteknikincidenter har skapat uppmärksamhet och irritation. Det ska sägas att frågan är svår – pyroteknik inomhus är en usel idé. Men inget vi känner till talar för att show of force är en långsiktig lösning på problemet.

Tvärtom. Den här typen av frågor kan skapa precis den kollektiva frustration som kan provocera en medlemsrörelse till medvetenhet, mobilisering och kamp.

Kraften i frågorna

Om vår spaning håller så är läget volatilt. Med en ny blick på fotbollen:

Fotbollens VAR-fråga är ett exempel på när en idrottsmakthavare tycks se sin egen uppfattning som viktigare än medlemsbasens. Förbundsordförande Fredrik Reinfeldt talade länge för VAR, trots att det saknades demokratiskt mandat. Resultatet blev att delar av medlemsrörelsen reste sig och till och med mobiliserade genom förbundets distrikt för att stoppa det hela. Hanteringen av VAR-frågan bidrog sannolikt till att Reinfeldt av allt att döma tvingas lämna sin post vid Förbundsmötet 2025.

Explosiviteten i säkerhetsfrågan såg vi inom fotbollen våren 2019, när vad som uppfattades som kollektiv bestraffning – exempelvis flaggförbud – blev den utlösande faktorn bakom den tre år långa villkorskonflikten.

Lär av historien: arbeta med den demokratiska kulturen

Det finns därför skäl att försöka hitta en väg framåt där man kan hantera friktion och intressekonflikter utan att det leder till relationskris. 

Det arbetet börjar med att man odlar en demokratisk kultur, där både makthavare och medlemmar ser varandra som partners och legitima parter. Här har makthavarna – förbundsledning, ledningen i ligaorganisationerna samt i föreningarna – ett särskilt ansvar. Led genom exempel. Sträck ut en hand i tid. Skapa en infrastruktur, bildligt och organisatoriskt, för inkludering och kompromisser.

Alternativet är, att döma av hur fotbollens utveckling sett ut, ett hårt uppvaknande framöver. 

Enable Sverige