Angående stängning av serier i svensk elithockey

Under de senaste veckorna har den, åtminstone i massmedier, återkommande frågan om stängning av serienivåer i svensk ishockey återigen lyfts. Avsändaren är otydlig och de klubbledare som har uttryckt
sig har uttryckt önskemål av skiljande slag. Både stängning för nedflyttning, stängning för nedflyttning samt uppflyttning samt ett alternativt genomförande av detta till nästa säsong har dryftats, samtidigt som Svenska Ishockeyförbundet via sin tävlingschef Olof Östblom svarat att inga tydliga önskemål ännu kommit in från klubbar eller marknadsföringsbolag från någon serienivå.

För det första är det märkligt att denna diskussion är så frekvent återkommande inom svensk ishockey,
trots höga ambitioner med stora serieutredningar som ska komma med långsiktiga lösningar, vilka många parter säger sig stå bakom. Är det så att parter har tvingats ställa upp på saker som de egentligen inte var förespråkare av och detta nu kommer fram i nuvarande läge?

För det andra behövs det tydligare ställningstaganden kring var man står i sin syn kring vilken slags verksamhet man bedriver. Är det elitidrott eller underhållningsindustri med garanterade arbetsplatser för klubbfunktionärer på vissa orter, vilka ska låsas fast genom serietillhörighet från en viss säsong,
giltigt i evighet?

Från HSUs sida vill vi tydligt understryka att vinster och förluster, succéer och misslyckanden,
uppflyttningar och nedflyttningar är en omistlig del av idrottens kärna. Dessa delar av sporten är en väsentlig del i vad som får nya supportrar intresserade av sporten och skapar den uppmärksamhet som gör sponsorer intresserade av att synas i samband med den, samt tv-bolag att betala höga summor för sändningsrättigheter. Att vilja förändra på detta är att vilja hålla på med något annat än elitidrott och det är dessutom ett stort risktagande som kan alienera en stor del av Sveriges ishockeyintresserade från sporten. Är den eller de osynliga avsändarna av dessa önskemål beredda att stå upp för de risker man vill utsätta sporten för med dessa önskemål om trygghet för de egna klubbarna?

När det gäller det rent ekonomiska argumenten så lyser de med sin frånvaro när det gäller dimensionen
att lösa en akut likviditetskris för klubbarna, då tanken verkar vara att undvika en värvningsfest om 2-3
månader för avslutningen på serierna. Argumentet att genomföra stängningen till nästa säsong blir på så sätt ännu märkligare, då ännu en sommar finns för att justera orealistiska lönenivåer nedåt.

Enligt en sammanställning från EY i början av säsongen riskerade enbart SHL-klubbarna att förlora cirka 400 Mkr vid en säsong där matchintäkterna skulle blir kraftigt reducerade, ner mot noll. Detta rör sig alltså om cirka 28 Mkr/klubb, i genomsnitt. Det högst reella inkomstbortfallet är problemet i nuläget,
inte eventuella nya framtida lönekostnader. De sistnämnda skulle innebära att klubbarna tar nya dåliga beslut som sätter dem i en aningen besvärligare situation än den de redan befinner sig i. Med andra ord
försöker man lösa ett reellt likviditetsbortfall på tiotals miljoner för samtliga SHL-klubbar, med att
undvika en eventuell framtida värvningsfest för några enstaka klubbar som eventuellt, i värsta fall, skulle
uppgå till några enstaka miljoner kronor per klubb.

Detta hänger helt enkelt inte ihop och man måste därför ställa sig frågan om klubbföreträdare (och eventuellt serienivåernas marknadsföringsbolag) använder stora ansträngningar på saker som inte kommer att få önskad effekt – eller om den önskade effekten är något helt annat? Att få till en ökad acceptans för stängda seriesystem, dolda bakom andra argument?

Avslutningsvis ska det sägas att stängda serier har existerat i svensk ishockey, till exempel utestängdes norrlandslag länge från det nationella seriesystemet för att vissa lag ville undvika resekostnader och
upplevt jobbiga resor. Försök gjordes att lägga krav på arenornas sittplatskapacitet för uppflyttning till SHL (med mera). Poängen är ju dock att sådana försök att bevara privilegier för klubbar på en viss
serienivå alltid kommer att bemötas med en omfattande debatt som stjäl energi från andra frågor i svensk ishockey och rent krasst så har ju dessa krav faktiskt avskaffats efter att tidens tand och goda argument brutit ned dem.

Låt bli att sätta klubbar i Elfenbenstorn och därmed fastna i en debatt som kommer att förloras i slutändan, ännu en gång. Fokusera istället på de reella problem svenska elitklubbar har i dagsläget. Likviditeten är det klarast lysande problemet för elitishockeyn vid sidan av det mänskliga lidande som pandemin orsakar. Hur ämnar klubbarna ta krafttag mot en kostnadsnivå som inte längre är hållbar?

/Hockeysupporterunionen